Följande kommer handla om hur dum jag verkligen var förra året (en bit in i sjuan). Om du inte vill läsa om mina 'problem', gör det inte. Jag tvingar ingen, ville bara skriva av mig lite.

Jag har alltid varit en sån som har svårt att prata om mina känslor eller visa dom på något annat sätt. Därför har jag fått lära mig att skriva av mig när jag mår dåligt, istället för att ta ut 'ilskan' (eller vad det än är jag känner) på mig själv. För ett tag sen (egentligen vill jag inte tänka på det) så hände det en massa saker på samma gång, både personligt och relativt opersonligt. I alla fall är det inget jag tänker berätta. Som sagt försökte jag skriva av mig så mycket osm möjligt, men det blev för mycket. Jag började skära mig (som jag ångrar så sjukt mycket nu) istället för att skriva. 

Varför tar jag upp detta nu då? Jo, jag hittade ett kollegieblock där jag har skrivit lite i. Vissa saker får mig att hata mig själv. Hur kunde jag vara så dum? Här är en av texterna jag hittade. Den får mig nästan till tårar, och jag känner den där känslan igen. Känslan av att vara ensam i hela världen, utan att ha någon att luta sig mot. 

Än en gång ligger jag i min säng, med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag är arg, arg och besviken på mig själv. Dels för att jag aldrig kan göra något bra och dels för att jag gjorde Det. Det som jag lovade migsjälv att aldrig göra igen. Det som är så fel. 

Det gick inte att stoppa. Jag försökte, det gjorde jag verkligen. Alla muskler i hela kroppen spändes och det ända som rörde sig var tårarna som föll ner för mina kinder. 

Nu efteråt ser jag inget bra i det hela. Varför i hela jävla världen skulle det hjälpa? Varför?

Jag har svikit mig sälv. Jag har svikit mina föräldrar, kompisar och lärare. 

Eftersom att jag ändå bara gör saker fel hela tiden skulle det inte göra något om jag försvann. Ingen skulle sakna mig, ni skulle kunna vara glada och slippa mina problem. Hade det inte varit mycket bättre? 

Jo, det skulle nog vara bättre om jag bara försvann.

Vad är det här? Jag känner inte igen mig själv. Gjorde jag verkligen det? Var jag verkligen så jävla dum och trodde att det skulle hjälpa? Usch. Hur självisk får man bli egentligen? Att ens tänka självmordstankar får mig att må illa. Hur skulle personer i omgivningen må efteråt om man begår självmord? Ingen visste ju om något från början. Hade jag bara begått självmord hade det varit någon annan som tog på sig skulden till varför jag gjorde det. Nu var det ju så att någon som hade sett mina sår pratade med lärarna, som i sin tur pratade med mig. De lovade att dom inte skulle kontakta mina föräldrar (jag hatar att svika mina föräldrar, verkligen) Men vad gjor dom? Jo, dom svek mig. Dom kontaktade mina föräldrar, och skickade dom mig till skolpsykologen (som jag förövrigt hatar) Fyfan. 

Detta är fortfarande ett väldigt känsligt område. För ca 3 veckor sen snackade jag med min lärare om ett bråk. Jag berättade varför jag var arg, jag öppnade mig för henne (ni anar inte hur svårt det är. Jag har blivit bättre på att prata om känslor, men det är svårt) Helt plötsligt drar hon upp det som hände i början av sjuan, och vips så sa jag inget mer. Sen var jag sur på henne, hon kunda prata med mig utan att jag ens svarade henne. 

På en lektion om blodet var jag tvungen att lämna rummet för att alla känslor kom tillbaka. Inte bättre blev det när min lärare sa emot mig om saker som handlade om att skära sig (Hon: Ingen vågar skära sig djupt. Jag: Jo. Hade blickar kunnat döda hade jag varit död på fläcken. Hon: Dom som skär sig är riktigt dumma i huvudet och behöver seriös hjälp. Det blev för mycket, så jag gick ut) 

Vad var det som fick mig att göra detta? Jag har inte en aning. Precis när jag gjorde det så var all koncentration på blodet och smärtan i armen (och benet... Och fötterna.) istället för på den psykiska smärtan. Dum var jag, men några smarta drag gjorde jag också. Jag ville inte att någon skulle märka det (då blir det bara jobbigt med massa jobbiga samtal och sånt...) så jag skar mig på ställen som man inte visar så ofta (som i fotsulorna och på lårna)

Det var en massa saker som fick mig ner i detta mörkret. Se det som en stege. För varje motgång trillar jag ner ett snäpp på stegen. Efter ett tag har jag orkat mig upp ett högre snäpp, men när många saker hände på samma gång trillade jag ner allra längst ner, inte ens på stegen längre. På svaga ben har jag nu kommit upp en bra bit, men fortfarande är det en bit kvar. Jag känner mig stark, men jag vet att det inte behövs mycket för att jag ska trilla ner igen. 

Se mig inte som ett psykfall, för jag kan faktiskt kontrollera mig själv. Och jag är glad, gladare än dom flesta. Och jag har ett bra liv nu. Och om ni är där själva, försök att komma därifrån så fort som möjligt. Klarade jag det, klarar du det. Var stark. Prata med någon, vem som helst. Bär inte alla problem själv. Nu efteråt är jag jävligt glad att jag fick hjälp, annars vet jag seriöst inte om jag hade kunnat skriva detta...

 

SARABACKMAN ~ enjoying life

10 juni 2012 17:37

SVAR: hihi, men det är ju inge långt kvar då ^^!

http://sarabackman.blogg.se

 

Julia

10 juni 2012 18:14

Sv; Ja, jag hoppas också att det blir bättre..! Tack<3
Okej:) Vart dansar du?
Imorgon vet jag faktiskt inte vad jag ska göra? Tror att det blir stallet!
Kram

http://juliaroz.blogg.se

 

R 0 N J A

10 juni 2012 18:46

Sv; Rödbrunt! :)

http://lifebykojja.blogg.se

 

JUNIO - foto, mode, vardag

10 juni 2012 20:46

Sv: På fredag :) Åh tack så mycket!

http://junio.blogg.se

 

Julia

10 juni 2012 21:01

Sv; Jaha:) Dansar du streetdans eller?
Kram

http://juliaroz.blogg.se

 

Ida

10 juni 2012 21:01

Nu är vinnarna av Dagens Awesome uppe!
Ifall du vann, grattis! :)
Om du inte vann så kommer det troligtvis upp en ny chans imorgon :)
http://idahtt.blogg.se/2012/june/vinnarna-av-dagens-awesome.html

http://idahtt.blogg.se

 

julia

11 juni 2012 07:35

Sv; ja, skönt var det! Jaha, vad skoj:) går du på någon mer sport?
Krsm

http://juliaroz.blogg.se

 

Åsa

11 juni 2012 09:06

Kika in och se vem som vann dagens blogg, kul att du var med! Anmäl dig gärna igen! :)

http://Blomqvistbloggen.blogg.se

 

Julia

11 juni 2012 20:47

Elise, jag vet ganska mycket om det du skriver och men jag har aldrig uppfattat att det varit så allvarligt. Jag vet exakt vilken lärare du snackar om när det gäller en lektion. Det är inte du som gjort fel. Alla lärare har tystnads plikt och även då gick hon till mig och ngn annan och berätta att hon snackat med dig och att du blev förbannad m.m Lägg inte skulden på dig då. Hon gjorde fel INTE du!! Jag finns alltid för dig Elise och du kan alltid lita och snacka med mig. <3

http://juliaohlsson.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alltså, allt känns typ bra just nu. Vet inte varför, hur, eller om det kommer vara länge, men everything feels awesome. Imorgon har jag mitt första np, svenska läsförståelse. Ganska easypeasy, men ändå lite nervöst. Börjar en hel timme tidigare och s...

S'att när klockan var typ tjugo i elva och jag egentligen borde göra klart en matteredovisning började jag städa. Det var ju duktigt, kan man tänka, men lite korkat. Nu är jag uppe i varv, orkar fortfarande inte göra matteredovisningen klart och bord...

Söndagkväll. Ingen ångest. Ingen åh-det-är-måndag-imorgon-dvs-skola-jag-villdö-ångest. Det är så himla skönt. Ska ha någon form av temavecka denna veckan (dock bara på svenska, so, no och engelsklektioner) där vi ska skriva ett arbete som ska förbätt...

Hur kan man vakna på en söndag och vara genuint glad? Det var, är, jag i alla fall. Skönt! Vaknade för kanske 20 minuter sen, kollade runt lite på weheartit och hittade några fina pics, lite inspo sådär en söndag.        Idag ska jag ju till min pa...