Äntligen färgat håret rosa. Nu kommer min process här då va xD <3 

Ja, här är resultatet. Blev riktigt nöjd faktiskt ^^'

Hurfan ska jag kunna ta kontakt med honom...? ^^' <3

Andra delen av mitt skolarbete, Eira, som handlar om en piga på 1800-talet. Denna delen innehåller En vanlig dag och Förtryck. I nästa del så kommer hon vilja lämna gården. Om ni inte fattar så läs den första delen innan ni börjar på denna ^^' Puss,   

I min högra hand håller jag Elsa och i min vänstra hand håller jag Nils. Vi är på väg till stallet. Idag har jag inte så många arbetsuppgifter, men jag måste fortfarande ta hand om barnen. Det är inte svårt, men om man ska hinna med det man måste göra så kan det vara krångligt. Idag är Elsa lyckligtvis på bra humör. 

”Eira, kan inte du hjälpa mig att läsa?”, frågar Nils plötsligt. Han släpper min hand och tittar på mig med stora ögon. Jag rodnar, jag kan ju inte läsa, men det vill jag inte gärna säga till honom.

”Tyvärr Nils. Jag har inte tid, jag måste passa er och sköta alla mina sysslor. Du får fråga någon annan.”, mumlar jag och går runt honom. Han tittar efter mig och springer sedan ifatt.

”Jag vet, jag vet. Jag kan fråga Oscar, han kan nog läsa”, ropar Nils glatt, skuttade runt mig och Elsa. Ännu en gång rodnade jag. Oscar är en man från Frankrike som bor här på gården. Han är på väg till Amerika, men kom till Ekman’s gård för tre veckor sedan. Oscar fattade genast tycke för den, eftersom att det var sådana fina vyer från stalloftet. Oscar kan måla, läsa och skriva. Jag vill inte gärna erkänna det, men Oscar är faktiskt väldigt vacker.

”Titta, titta!”, fnissar Nils och pekar på någon som kommer ut från stallet. Hur det nu kan vara möjligt rodnar jag ännu mer. Det är ju så klart Oscar som kommer. Han ser yrvaken ut och håller en bok i handen. När han får syn på oss skiner han upp, vinkar och skyndar sig mot oss.

”Godmorgon, mademosielle.”, ler han charmerande mot mig.

”G-godmorgon”, stammar jag som svar och slår ner blicken.

”Jag tänkte precis leta ypp er. Jag tänkte fråga om jag kan låna köksbordet å sitta där å läsa. Det är så förfärligt obekvämt att sitta å läsa bland en massa halm.” Jag svalde sakta, kollade upp och nickade. Oscars brytning, den var så vacker. Han kunde inte säga h och bytte ut u mot y. Oscar log tacksamt mot mig, bugade lätt och försvann. Äntligen kunde jag pusta ut.

”Vet du vad jag tror?”, flinar Nils och tittar på Elsa. ”Jag tror att Eira är kär i Oscar”

”Det är jag visst inte”, utbrister jag generat. 

”Eria är kär i Oscar, Eira är kär i Oscar”, ropar Nils och springer bort till stallet. Jag skakar på huvudet och fnyser. 

Sakta kliver jag över tröskeln in till köket. Elsa och Nils var kvar i stallet och lekte i halmen. Jag nynnar på en visa jag hört som barn. Vad jag inte kom ihåg var att Oscar satt i köket och läste.

”Ursäkta mig. Det var inte meningen att störa er”, mumlar jag generat.

” Å’, det gör inget. Det var egentligen bara bra. Jag kan inte sitta å läsa ‘ela dagen.”, ler han mot mig och reser sig upp. ”Jag skylle be’öva bli sysselsatt. Dy ’ar inte något som jag skylle kynna roa mig med?”

Jag fnyser, inte skulle väl Oscar göra mitt arbete. Med snabba steg går jag in i barnkammaren och plockar upp en av filtarna från golvet och börjar vika den. Oscar har följt efter mig, och tar filten från mig och viker den, snyggt och prydligt. Sedan tar han upp den andra filten från golvet, viker den och placerar den i sängen. Jag bara står där och tittar fånigt på honom med gapande mun. 

”Något annat dy vill ’a ‘jälp med?”, frågar Oscar med ett snett leende på läpparna. Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen.

”Oscar, det är mitt arbete, jag ska sköta det själv. Jag vill inte ha er hjälp”, säger jag allvarligt och kollar honom i ögonen. Då börjar han skratta. Han skrattar hejdlöst och slutar inte. För att inte brista i skratt själv går jag med raska steg tillbaka ut i köket för att torka bordet. Bordet var inte fint, vare sig om man torkade det eller inte. Det från början bruna träet var gråaktigt och det hade små, små mögelfläckar på undersidan. Med en suck reser jag mig upp från att ha stått med ryggen böjd. När jag vänder mig om för att gå tillbaka till hinken med vatten krockar jag nästan med Oscar. Han har stått bakom mig hela tiden, helt tyst.

”Jag ger inte ypp. Jag kommer följa efter mig tills dy säger till mig vad jag ska göra”, säger han och kollar mig i ögonen med ett busigt ansiktsuttryck. Jag vänder generat bort blicken och fäster den i golvet. Jag känner hur han förbryllat kollar på mig och söker ögonkontakt. Min läpp darrar till och jag sväljer.

”Oscar, sluta. Du plågar mig. Du vet mycket väl att jag inte får ge dig uppgifter, men det är så svårt att hålla emot när du ber mig hela tiden. D-du..”, mumlar jag. Säg det nu- tänkte jag för mig själv medan jag skakade på huvudet, men jag fick inte fram några ord.

”Om dy säger åt mig vad jag ska göra så kan jag lämna dig ensam sen. Jag ska inte störa mer då!”, säger han, och i ögonvrån ser jag hur han kollar förvånat på mig.

”Nej, du får inte lämna mig!”, utbrister jag förfärat. När Oscar höjer på ögonbrynen inser jag vad jag egentligen sagt. Snabbt slår jag händerna för munnen och rodnar. 

”D-du kan få... Du kan får hjälpa Nils att läsa”, säger jag och darrar på rösten. Jag vågar inte kolla in i Oscars ögon, utan går bara snabbt och lätt ut ur köket, tar tvättkorgen som står i hallen och börjar gå mot sjön. Korgen är tung, och snart får jag kramp i mina armar. När jag väl kom fram till sjön sätter jag ner korgen på bryggan och slår mig ner på knäna. Tvätta är bland det tråkigaste som finns att göra, enligt min mening. När man har suttit ett tag får man ont i knäna, och vattnet är oftast kallt, vilket resulterar att man får iskalla händer. Med en djup suck tar jag upp tvättbrädan från korgen och placerar den i det grunda vattnet. Efter det tar jag upp ett klädesplagg och doppar det i vattnet. Med hårda tag drar jag klädesplagget, som är en klänning, mot brädan. Jag tar upp den lilla tvålen från korgen och gnuggar den mot klänningen innan jag åter igen drar den mot tvättbrädan. Innan jag kramar ur vattnet från klänningen doppar jag den i vattnet ännu en gång. Detta repeterar jag tre gånger innan jag blev avbruten.

”Dina ‘änder är iskalla. Inte sant?”, säger en röst bakom mig. Jag suckar.

”Det har inte du med att göra, Oscar”, säger jag trött och vänder blicken mot honom.

”Kanske inte, men dy kommer bli sjyk. Låt mig ‘jälpa dig. Snälla?” Blicken han ger mig var omöjlig att säga nej till. Jag suckar ännu en gång och makar på mig så att hans ska få plats bredvid mig. Leendes slår Oscar sig ner bredvid mig och plockar upp ett förkläde från tvättkorgen och doppar den i vattnet. Medan han tvättar förklädet sitter jag och kollar på honom. Vinden leker med hans blonda, ostyriga hår. De mörkt gröna ögonen är djupt koncentrerade och de bruna, markerade ögonbrynen är lätt rynkade. Emellanåt biter han sig i den tunna, tydligt markerade underläppen. Hans näsa är rak, utan knölar och nästippen pekar lätt uppåt. Kinderna håller ofta en lätt rosa ton och syns tydligt eftersom att hans kindben är väldigt höga och tydliga. När han står upp, vilket han inte gör nu, så ser man hur lång han är. Även fast han är väldigt smal så har han muskler. Där jag sitter och tänkte på Oscars utseende märker jag inte att han har tvättat klart resten av kläderna och nu försöker få kontakt med mig. 

”Eria, ‘allå. Är dy där?”, flinar Oscar och viftar med sin hand framför mitt ansikte.

”Öh, va?”, säger jag frågande och blickar hårt med ögonen. Oscar skakar på huvudet och reser sig upp.

”Kom, vi går tillbaka till gården. Barnen yndrar nog vart dy ’ar tagit vägen?”, skrattar han och räcker fram sin hand för att hjälpa mig upp. Jag tar tag i den, och reser mig upp. Innan jag börjar gå sätter jag håret bakom öronen och borstar bort lite osynligt smuts från min kjol.

Elsa och Nils sitter vid köksbordet när vi kommer tillbaka. De leker med några stenar. Eller, Nils försöker räkna men Elsa förstör ideligen för honom.

”Elsa, sluta flytta runt stenarna”, morrar Nils och kastar hotfulla blickar mot sin hånleende lillasyster. Jag står på tröskeln och kollar på dom. Elsa provocerar Nils och han blir bara argare och argare. Tillslut klipper han till henne, rakt över kinden. Elsa stirrar med stora ögon på Nils, och tillslut brister hon i gråt. Med en suck går jag fram till henne, lyfter upp henne i min famn och tittar rakt in i Nils ögon.

”Det där var väl onödigt.”, säger jag strängt. Så klart börjar Nils också tjuta, så är det alltid.

”J-jag ha-har inte... Jag har inte gjort n-något”, hulkar Nils och kollar bestört på mig. Han flyger upp och ut genom dörren. Ännu en gång suckar jag. Alltid var det samma visa. Elsa provocerar Nils, Nils slår Elsa, som börjar gråta. Jag bannar Nils, som också börjar gråta. När jag vänder mig om för att gå in i barnkammaren krockar jag med Oscar. Mina kinder blir blossande röda och jag går runt honom och in i barnkammaren med Elsa i famnen. Jag placerar henne i sängen och stoppar om henne.

”Såja, gråt inte mer”, hyssjar jag och torkar bort tårarna från Elsas kinder. Jag sitter bredvid Elsa tills hon somnat, under Oscars vakande blickar. När Elsa somnat tittar jag upp och ser att Oscar fortfarande står på tröskeln och tittar på mig. Ännu en gång blir jag blossande röd om mina kinder.

”Varför denna genans?”, frågar Oscar, med pannan lätt rynkad och med ett roat leende på läpparna. Jag vågar inte lita på min röst, så jag ställer mig upp och försöker gå förbi honom. Men Oscar låter mig inte komma undan så lätt. Han ställer sig i vägen och försöker fånga upp min blick. Jag sväljer och stirrar ner i marken. 

”Oscar, kan ni inte låta mig gå förbi?”, frågar jag tyst, och möter nu hans blick. Han tittar intensivt in i mina ögon, som om han söker efter något. Jag känner lockelsen av att vika ner blicken, men jag låter bli. Jag måste visa mig stark. Därför håller jag kvar blicken fastän det kändes som om han ser rakt in i mina tankar.

”Dy vill inte ta en promenad?”, viskar Oscar och smeker mig sakta över kinden. Jag hyperventilerar  och känner hur mina knän viker sig. Precis innan jag faller ihop tar Oscar tag runt min arm och flinar.

”Jag tolkar det som ett ja”, flinar han i mitt öra, vilket leder till att jag ger ifrån mig ett tyst kvidande. Varför ska han vara så otrolig. Inte nog med att han bländar mig med sina leenden, nu ska han tala på ett sett som fick mig att hyperventilera. Oscar släpper taget runt min arm och börjar gå ut ur barnkammaren. Med långsamma steg följer jag efter honom. Jag stannar på tröskeln som leder ut ur huset, med blicken sökandes efter Oscar. 

”Men kom då, stå inte där å vila”, flinar Oscar. Han har redan hunnit fram till den stora eken mitt på gården. Jag ler och springer ifatt honom. I ett sakta tempo börjar vi gå bort mot skogen. Vi säger inget på en lång stund, men tillslut bryter Oscar tystnaden.

”Tänker dy stanna på denna gården i all framtid?”

På en lång stund svarar jag inte. Vad skulle jag svara? Visste jag ens om jag skulle det?

”Jag vet inte. Livet utanför gården känns ibland lockande, men också väldigt skrämmande”, svarar jag drömmande med blicken fäst långt framför mig. Oscar vänder sin blick mot mig och ler. Jag känner hur hans hand trevar efter min och jag greppar den in genans. Ingen pojke i hela världen kan få mig så lycklig som Oscar, det visste jag nu. Efter en stund vänder vi och går tillbaka till gården. Hela vägen fram till dörren följer Oscar mig.

”Jag antar att dy måste gå in ny, dy ska jy ypp tidigt i morgon”, mumlar han i mitt öra när han omfamnar mig. Jag lägger mina armar om hans hals och andas in hans doft. Ytterdörren smälls upp och ut stegar herr Ekman. 

”Vad gör du här?!”, ryter han vänd mot mig. Dörren hade träffat mig rakt över hälen och smärtan sköljde över hela mitt ben. Herr Ekmans ansiktsuttryck är inte nådigt när han får syn på Oscar. Han fräser något som jag inte kan uppfatta och plötsligt känner jag en brännande smärta över min ena kind. Jag höjer min hand och placerar den över kinden. Jag är tvungen att bita mig hårt i läppen för att inte brista i gråt. 

”Jävla unge. Du fick ju tydliga order att du inte skulle vara med denna fransman”, fräser herr Ekman och gör en gest mot Oscar. ”Gå in, nu!”, ryter han sedan, tar tag i min blus och skuffar in mig i huset och smäller igen dörren. 

”Nu går du till ditt skrymsle, och märker jag att du har pratat med herr Courtois en endaste gång till så kommer jag avskeda dig.”, säger Herr Ekman hotfullt, och stirrar på mig med kalla ögon. På darrande ben skyndar jag mig in i mitt lilla skrymsle på vinden. Det var inte stort, där fanns en madrass och en maläten filt. Även fast det inte var mycket var det betydligt mer än vad andra pigor och drängar fick. Utmattad faller jag ner på madrassen och gråter mig till söms. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär.  

Haha, sköna snubbar! ^^'

Jag börjar seriöst typ gråta varje gång jag ser denna. Förstår inte hur man kan hata någon utan att ens ha träffat personen... ÄLSKAR DIG JUSTIN! <3

När man har tråkigt kan man alltid roa sig med att lägga ut en vide på när mna sjunger...

Igga att jag failar i början... -.-'

Puss,   

Idag är det fars dag, men jag kommer inta träffa min fader idag, elle rpå två veckor... Ska till mamma idag, eller, först till mormor och morfar. Så idag blir det att packa och städa. 

Kanske bloggar lite senare, inte säkert. Jag är somsagt mer aktiv på twitter. Eliiiise_    heter jag där. Det är bara tt följa mig. :]

Puss,  

Denna bild är till en bilduppgift i skolan, man skulle göra sin egen filmaffisch, till en skräckfilm. ^^'