Följande kommer handla om hur dum jag verkligen var förra året (en bit in i sjuan). Om du inte vill läsa om mina 'problem', gör det inte. Jag tvingar ingen, ville bara skriva av mig lite.

Jag har alltid varit en sån som har svårt att prata om mina känslor eller visa dom på något annat sätt. Därför har jag fått lära mig att skriva av mig när jag mår dåligt, istället för att ta ut 'ilskan' (eller vad det än är jag känner) på mig själv. För ett tag sen (egentligen vill jag inte tänka på det) så hände det en massa saker på samma gång, både personligt och relativt opersonligt. I alla fall är det inget jag tänker berätta. Som sagt försökte jag skriva av mig så mycket osm möjligt, men det blev för mycket. Jag började skära mig (som jag ångrar så sjukt mycket nu) istället för att skriva. 

Varför tar jag upp detta nu då? Jo, jag hittade ett kollegieblock där jag har skrivit lite i. Vissa saker får mig att hata mig själv. Hur kunde jag vara så dum? Här är en av texterna jag hittade. Den får mig nästan till tårar, och jag känner den där känslan igen. Känslan av att vara ensam i hela världen, utan att ha någon att luta sig mot. 

Än en gång ligger jag i min säng, med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag är arg, arg och besviken på mig själv. Dels för att jag aldrig kan göra något bra och dels för att jag gjorde Det. Det som jag lovade migsjälv att aldrig göra igen. Det som är så fel. 

Det gick inte att stoppa. Jag försökte, det gjorde jag verkligen. Alla muskler i hela kroppen spändes och det ända som rörde sig var tårarna som föll ner för mina kinder. 

Nu efteråt ser jag inget bra i det hela. Varför i hela jävla världen skulle det hjälpa? Varför?

Jag har svikit mig sälv. Jag har svikit mina föräldrar, kompisar och lärare. 

Eftersom att jag ändå bara gör saker fel hela tiden skulle det inte göra något om jag försvann. Ingen skulle sakna mig, ni skulle kunna vara glada och slippa mina problem. Hade det inte varit mycket bättre? 

Jo, det skulle nog vara bättre om jag bara försvann.

Vad är det här? Jag känner inte igen mig själv. Gjorde jag verkligen det? Var jag verkligen så jävla dum och trodde att det skulle hjälpa? Usch. Hur självisk får man bli egentligen? Att ens tänka självmordstankar får mig att må illa. Hur skulle personer i omgivningen må efteråt om man begår självmord? Ingen visste ju om något från början. Hade jag bara begått självmord hade det varit någon annan som tog på sig skulden till varför jag gjorde det. Nu var det ju så att någon som hade sett mina sår pratade med lärarna, som i sin tur pratade med mig. De lovade att dom inte skulle kontakta mina föräldrar (jag hatar att svika mina föräldrar, verkligen) Men vad gjor dom? Jo, dom svek mig. Dom kontaktade mina föräldrar, och skickade dom mig till skolpsykologen (som jag förövrigt hatar) Fyfan. 

Detta är fortfarande ett väldigt känsligt område. För ca 3 veckor sen snackade jag med min lärare om ett bråk. Jag berättade varför jag var arg, jag öppnade mig för henne (ni anar inte hur svårt det är. Jag har blivit bättre på att prata om känslor, men det är svårt) Helt plötsligt drar hon upp det som hände i början av sjuan, och vips så sa jag inget mer. Sen var jag sur på henne, hon kunda prata med mig utan att jag ens svarade henne. 

På en lektion om blodet var jag tvungen att lämna rummet för att alla känslor kom tillbaka. Inte bättre blev det när min lärare sa emot mig om saker som handlade om att skära sig (Hon: Ingen vågar skära sig djupt. Jag: Jo. Hade blickar kunnat döda hade jag varit död på fläcken. Hon: Dom som skär sig är riktigt dumma i huvudet och behöver seriös hjälp. Det blev för mycket, så jag gick ut) 

Vad var det som fick mig att göra detta? Jag har inte en aning. Precis när jag gjorde det så var all koncentration på blodet och smärtan i armen (och benet... Och fötterna.) istället för på den psykiska smärtan. Dum var jag, men några smarta drag gjorde jag också. Jag ville inte att någon skulle märka det (då blir det bara jobbigt med massa jobbiga samtal och sånt...) så jag skar mig på ställen som man inte visar så ofta (som i fotsulorna och på lårna)

Det var en massa saker som fick mig ner i detta mörkret. Se det som en stege. För varje motgång trillar jag ner ett snäpp på stegen. Efter ett tag har jag orkat mig upp ett högre snäpp, men när många saker hände på samma gång trillade jag ner allra längst ner, inte ens på stegen längre. På svaga ben har jag nu kommit upp en bra bit, men fortfarande är det en bit kvar. Jag känner mig stark, men jag vet att det inte behövs mycket för att jag ska trilla ner igen. 

Se mig inte som ett psykfall, för jag kan faktiskt kontrollera mig själv. Och jag är glad, gladare än dom flesta. Och jag har ett bra liv nu. Och om ni är där själva, försök att komma därifrån så fort som möjligt. Klarade jag det, klarar du det. Var stark. Prata med någon, vem som helst. Bär inte alla problem själv. Nu efteråt är jag jävligt glad att jag fick hjälp, annars vet jag seriöst inte om jag hade kunnat skriva detta...

Are you haters happy now?

Are you?

Niall has changed.

Louis has changed. 

One Direction has changed. 

All because of you guys. 

Are you happy that Harry cried over hate?

Are you happy that Niall changed his style into something we barely recognize. 

Are you happy that Zayn covers up his tattoos because people started rumors about him being a terrorist?

Are you happy that Louis doesn't act crazy and 'forever young' anymore?

Are you happy that Liam is cussing because of hate on him and his girlfriend.

Are you?

Was this your goal?

Was it your goal to have Harry lose so much weight because people called him fat?

Was it?

Was it your goal to have Louis act normal?

Was it your goal to have Liam lose himself?

Was it your goal to have Niall cry?

Was it your goal to get Zayn act even more quiet?

Are you happy now, haters? Are you happy with yourself, to have achieved this? Was this your goal?

Is this perfect enough for you?

Ask yourself that. 

För liksom, många säger att man måste ha älskat någon för att hata den. Förvisso tycker jag att det stämmer. Alla jag hatar har jag någon gång tyckt om. Eller tja, ganska många som jag "hatar" hatar jag ju inte på riktigt. 

Hata är ett starkt ord, nästan lika starkt som älska. Vad bryr du dig mest om: Någon som hatar dig eller någon som älskar dig? Just det. Du bryr dig mest om dom som älskar dig. Då måste ju älska vara ett starkare ord. 

Om tre personer säger t.ex att du har fin tröja, då tänker du ju inte så mycket på det, men om en person skulle säga till dig att du har ful tröja då skulle du tagit åt dig mer. Så ser jag det i alla fall. Men då borde det vara samma sak med om tre personer säger att dom älskar dig och en att dom hatar dig, eller? Då måste hata vara minst lika stark som älska. 

I typ två timmar har jag dödat tid med ovanstående saker. Riktigt mysigt att bara vara. 

Är det bara jag som ligger på kortsidan i badkaret? Med benen uppe på väggen? (Vadå, det är mycket skönare) I alla fall, har ni inte gjort det borde ni testa, überskönt.

Vadå tråkig lördagkväll? Känner för att hitta på något, fast ändå inte. Kanske tar och spånar lite på min låt, eller kanske gör en cover. Eller inget av det. Aja, sak samma. 

Älskar bilden. Och filmen. Och henne. Och Leonardo. Och deras romans. Och mycket mer. Som Han. 

Åh, ibland (eller tja, nästan hela tiden) älskar jag min pappa. Speciellt när han sätter på Håkan på sådär väldigt hög volym, ställer sig vid grillen med öppen dörr och bara är som en pappa ska vara. 

Känner att jag är typ.. Känslosam just nu. Blir alltid det av Håkan-musik. Och det känns verkligen vår idag. Och fredag. Och långhelg. Och jag känner mig konstig. Mer än vanligt alltså. Åh, såhär borde det vara varje dag. 

Söta barn, alldeles för söta.   

Tänk att ha sådär långa och fina naglar, alltid målade. VillhaVillhaVillha. Och sen måste jag ha färgkrig, utomlands i värme. Åh, ge mig sommar. Tänk att om mindre än två månader är jag i Thailand. Hihi, längtar sjukt mycket. (Dom två sista bilderna är från Thailand, från förra gången vi var där)

Åh, jag vill ha ett lejon. Först en lejonunge, som jag ska tämja och som ska vara bara min. Han ska bli bortskämd och tam. Sen när han blir större kommer vi vara bästa vänner och så kan jag gosa mig in i hans man. Han kommer bli min egen lejonkung. Åh, ännu en sån där sak som aldrig kommer hända. Jag kan verkligen inte tänka realistiskt.