Alla inlägg den 12 november 2011

frågestund.

Kommentera

Av Elise Ahlgren Olsson - 12 november 2011 16:59

Frågestund nu och resten av kvällen. Puss,

Allmänt

Dela · Kommentera

Skoluppgift-Eira.

Kommentera

Av Elise Ahlgren Olsson - 12 november 2011 12:25

I skolan så ska vi skriva en berättelse om 1800-talet. Man ska 'vara' en dräng eller en piga. Tänkte att jag lika gärna kan lägga upp den här också.

Eria

Jag ser på huset när jag kommer gående från ladugården. Det är inte stort, det kan man inte påstå, men det är betydligt större än min familjs gamla torp. När jag tänker på det gamla torpet rinner det sakta en tår ner för min kind. Jag inser att jag aldrig skulle kunna förklara för någon hur mycket jag saknar min mor och far, för att inte tala om mina syskon. Ester, min tvillingsyster och bästa vän. Isak, min lillebror och ögonsten. Astrid, min lillasyster och ovärderliga skatt. Jag fäller ännu en tår när jag tänker på mina syskon. Isak och Astrid har jag tagit hand om sedan de var små, med hjälp av Ester. Ester, min enda riktiga vän. Min tvillingsyster, som jag delar så många minnen med. Vi hade inte träffats på snart två år. Jag vet inte ens om hon är vid liv. När jag började jobba som piga hos familjen Ekman var jag knappt femton år. Astrid var två och Isak sju. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa min familj igen. Bara få krama om alla och berätta hur mycket jag saknar dem. Snabbt torkar jag av mina kinder och drar ett djupt andetag. Nu måste jag koncentrera mig och tänka på något annat. Fru Ekman blir fly förbannad om man gör det lilla minsta fel.

När jag kommer fram till dörren öppnar jag den och går in. Mjölken som jag bär i trähinken har börjat bli tung, och därför skyndar jag mig snabbt in i köket och ställer den på bordet. Det luktar ljuvligt i det lilla köket. Jag inser att Agda redan måste ha bakat bröd och stoppat in det i ugnen. Ett litet leende breder ut sig på mina läppar. Agda har blivit som en extramor för mig. Hon hjälper mig alltid ur knipor och finns där när jag behöver det. Med en suck tänder jag eld i spisen och börjar värma mjölken. När den är värmd går jag till familjens barnkammare. Elsa och Nils ligger och sover i sängen. För en liten stund står jag och tittar på dom. Elsa är fyra år och ett riktigt busfrö. Hon har blont, lockigt hår som går henne ner till axlarna. Med de isblå ögonen och den ständigt vita huden ser hon nästan ut som ett spöke. Jag har fått berättat för mig att hon ser ut som en typisk svensk flicka. Inte som jag då, som har brunt hår och bruna ögon. Nils är åtta år och är lite mer ordentlig än Elsa. Han har lite mörkare hår, också lockigt. Precis som Elsa har han isblå ögon. Jag biter mig i läppen när jag inser att Elsa och Nils är otroligt lika mina egna småsyskon. För att komma på andra tankar går jag över tröskeln och väcker barnen. Det är ganska svårt, för de vill inte alls vakna.

"Seså, kom nu. Frukosten är snart klar och mor och far vill inte att ni ska ligga här i sängen hela dagen", manar jag på dem medan jag tar av täcket och lyfter upp Elsa i min famn. Med snabba steg går jag ut i köket och sätter ner Elsa på bänken vid köksbordet.

______________________________

Jag då, Eira, är en flicka på snart sjutton år. Mina ögon har samma färg som mitt hår, mörkt brunt. Jag har mandelformade ögon som är omringade av många, långa och kolsvarta ögonfransar. Jag ler inte jätteofta. Visst, det händer, men man kan inte säga att det är en av mina vardagssysslor. Jag föddes i ett litet torp på jordgolvet i farstun år 1800. Jag var mycket liten, lika så min tvillingsyster. Min mor och far hade inte mycket mat, och önskade sig mest av allt en pojke, inte två flickor. Med tiden lärde jag och Ester oss att ta hand om oss själva. Eftersom att mor och far jobbade större delen av dygnet fick vi ta hand om Isak och Astrid. År 1815, en kylig tisdagsmorgon steg jag upp för att fixa fram det lilla vi skulle äta till frukost. Hade det varit en helt vanlig morgon så hade far och mor redan begett sig till deras arbete, men detta var ingen vanlig morgon. Istället satt de vid bordet och konverserade tyst med varandra. Jag blev nyfiken och var så tyst jag kunde.

”Det förstår du väl att vi inte kan göra, Alfred”, utbrast min mor förtvivlat.

”Men Kristina, vi har inget val. Du måste förstå att jag inte vill detta, men det är får vårt eget bästa. Både vårt och hennes. Vi kan inte leva så här, vi har inte tillräckligt mycket med mat. Astrid och Isak svälter, de kommer att dö om det fortsätter så här”, mumlade min far med silkeslen stämma. Min mor brast i gråt. Jag svalde. Vad var det som de inte kunde göra? Nyfikenheten tog över. Jag minns mycket väl hur jag reste mig upp från sängen och drog det tunna nattlinnet tätare omkring mig.

”Mor, far. Vad gör ni hemma? Det är ju min tur att ta hand om barnen.”, viskade jag. Jag visste inte om de hade hört mig, men jag fick inte fram något högre. Min mor började gråta ännu högre och lade ner sitt huvud på bordet.

”Eira, kom och sätt dig här”, mumlade min far och tittade med bedjande ögon på mig. Jag hade aldrig sett honom så här. Han hade tårar i ögonen och darrade med underläppen. Med nervösa steg gick jag och satte mig bredvid honom, med onda aningar.

Min far suckade och tog tag i min hand. Jag kände hur han darrade på den.

”Eira, du måste förstå att vi inte vill detta, men vi har tyvärr inget val. Som du vet har vi inte alls så mycket mat, det är inte ditt fel, jag vet. Vi har för många munnar att mätta. Ester är sjuk, hon har ju feber. Därför måste detta tyvärr drabbad dig. Du kan...”, han pausade och drog hackigt efter andan. ”Du kan inte bo kvar här. Vi har hittat ett arbete åt dig på en fin gård. Du kommer få mat och sovplats. Det kommer bli mycket bättre för dig. Du.. Du..” Jag tittade på far med stora ögon och öppen mun. Kunde de verkligen göra så här mot mig. Kunde de verkligen skicka iväg sin egen dotter? Jag svalde och reste mig upp. Med hackiga rörelser började jag packa ihop de få grejer som verkligen var mina egna. När jag gjort det böjde jag mig fram och kysste Astrid och Isak i deras pannor. Sedan kom jag fram till Ester. Jag bet mig i läppen när en av mina tårar droppade ner på hennes kind. Hon tittade med stora, glänsande ögon på mig, hon hade alltså hört allt.

"Ester, jag är så ledsen", viskade jag och såg henne in i ögonen. Sakta satte jag mig ner bredvid henne och lade mitt huvud på hennes bröstkorg. Hon klappade mig sakta över håret och sa en massa saker till mig. Jag uppfattade inte vad hon sade, jag var som i ett töcken.

"Eira, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Och vi ses ju snart igen, eller hur? Jag älskar dig", var det sista orden jag fick höra från henne. När jag stod på tröskeln ut till vida världen kom mor fram till mig. Hon gav mig en stor kram och pussade mig. Hennes ögon var rödgråtna och kinderna alldeles våta av tårar. Far gav mig inte så mycket till avsked. Han kysste mig i pannan och viskade 'Jag älskar dig' i mitt öra. Jag kunde inte tro det. Här hade han precis bett mig flytta och sen säger han att han älskar mig.

Detta är första delen, nästa vecka får jag en ny uppgift, då skriver jag och lägger upp den här! :D

Allmänt · Allmänt

Dela · Kommentera

En liten rubrik:

Kommentera

Av Elise Ahlgren Olsson - 12 november 2011 12:15

Skulle bara säga att jag antagligen kommer vara mer aktiv på twitter, men såklart kommer jag skriva här med.

Följ mig där: Eliiiise_

Puss,

Allmänt

Dela · Kommentera

GAAAHH!

Kommentera

Av Elise Ahlgren Olsson - 12 november 2011 09:25

Jag har fått Bieber-fever. Efter en extremt trevlig tjejmiddag med underbara tjejer så sprack det. Jag gillade inte Biebz så mycket innan. Igår tittade jag för andra gången på Never say Never, och shiiiit, han är sjukt snygg och sjunger sjukt bra. När han kommer till Sverige ska jag definitivt se honom.

GAAAHHHH! <3333333