När jag vaknade i morse klockan 05.50 så var himlen rosa. Efter tio minuter vad den kolsvart, undrar varför. Antagligen är det bara nattugglor som får se en vacker himel.

Eftersom att det var typ tio grader i morse så tänkte jag att det skulle vara kallt hela dagen, därför satte jag på med en tjock stickad tröja som bara är alldeles underbar. En sak ska ni ha klart för er, det var INTE så kul att vara ute i den. Det kändes som om hela jag skulle sprängas.

När Alice hörde sitt namn blev hon förskräckt. Aldrig någonsin trodde hon att hon skulle få dela rum med en annan flicka. 

Under hela sin tid hon bott på barnhemmet hade hon varit ensam. Under de kalla vinternätterna var det som värst. Råttorna hade hon inget problem med, dom hade snarare blivit som hennes vänner.

En vän, det var något som Alice gärna ville ha.

Snabbt samlade hon sig och började trycka sig fram mellan alla barnen. Ingen flyttade på sig, men när hon kom fram till flickorna med de flackande blickarna flyttade dom snabbt på sig och kollade på henne med äcklade blickar. Ingen gillade Alice, och hon hade aldrig gjort något försök att närma sig någon av de andra flickorna. Hon var så rädd för att bli sviken. 

Jupp, detta är då Alice.

Alldeles nyss så var jag ute. Jag gick ett varv runt kvarteret. Utan skor enbart iklädd en ärmlös klänning. Och jag frös inte....

Jag har kommit på en sak. Man måste springa snabbare när det är mörkt ute. Förutsatt att man är mörkrädd då. Jag ville testa det. Jag skulle se om jag kunde springa 3 km på snabbare än 12 min, men jag fick inte för pappa...

Nu sitter jag här och har allmänt tråkigt, småbloggar lite sådär. I bakrunden hör jag Lars Winnerbäcks underbara röst. Bredvid mig har jag en kopp med te. I mitt huvud har jag massor av tankar. I mitt hjärta känner jag en längtan.

Jupp, jag är smått galen, men det gör väl bara livet roligare. Eller?   

People change & love will die. You're never good enough & you don't know why. Time passes & things go wrong, but just remember life goes on.